Den mongoliska gerbilen är i dagsläget den vanligaste arten av gerbil som hålls som sällskapsdjur. När vi säger gerbil är det därför oftast den mongoliska gerbilen vi menar. I det här avsnittet ska vi lära oss mer om hur denna art fungerar som sällskapsdjur och hur de lever i det vilda. Därefter går vi på djupet om gerbilens historia och ursprunget till dess latinska namn, Meriones unguiculatus.
Gerbilen som husdjur
Gerbiler är pigga små djur med stor nyfikenhet, vilket gör dem till trevliga sällskapsdjur. Gerbiler har många fördelar för den som letar efter ett mindre husdjur. De kräver inte så mycket tid av dig, är relativt billiga och tar inte upp så mycket plats. Samtidigt kan de erbjuda mycket glädje och sällskap. Med rätt skötsel så luktar varken gerbilerna eller deras bur.
Gerbiler som inte är vana vid människor kan vara svåra att hantera, då de är mycket snabba. Ju mer du umgås med dina djur desto tamare blir de. En del gerbiler blir så tama att de gärna hoppar upp i händerna när du kommer. En vuxen bör dock alltid vara med om ett barn ska hålla i en gerbil.
Med rätt skötsel blir gerbiler snabbt tama.
Eftersom gerbiler är utpräglade flockdjur ska de inte hållas ensamma utan i par. Hanar kan ibland hållas tre och tre ifall omständigheterna kräver det. Det enklaste är att välja två syskon ur samma kull och som har samma kön, för dessa djur kommer troligtvis att trivas bra ihop. Det brukar även gå bra att introducera en icke-könsmogen gerbil till en vuxen gerbil av samma kön, men då kan de behöva lite tid för att vänja sig vid varandra. Om du sätter ihop en hane med en hona kommer de snart att få många ungar, så detta ska undvikas om du inte är påläst och intresserad av uppfödning. Försök aldrig att sätta ihop två vuxna gerbiler av samma kön, för de kommer slåss till döden!
Gerbiler är flockdjur och ska bo två och två.
Gerbiler ska bo i stora akvarium eller liknande burar utan galler. Buren ska inredas med ett eller flera trähus samt ett tjockt lager spån (minst 10–20 cm) eftersom gerbiler älskar att gräva. För att hålla gerbilerna aktiverade måste det även finnas gott om gnagmaterial, såsom kartonger att tugga sönder. Dessutom ska det finnas ett sandbad där djuren kan rulla sig för att göra rent sin päls. Nedan är ett exempel på hur två gerbiler kan bo. Här kan du läsa mer om burens inredning.
Den här buren är tillräckligt rymlig för två gerbiler. Buren är indelad i två sektioner med olika mycket spån, vilket minskar risken för att sandbadet och matskålen fylls med spån då djuren gräver. Gerbilerna kan gå mellan avdelningarna genom en öppning i träskivan.
Enligt typstandarden ska gerbilens kropp vara cirka 22 cm lång, varav svansen utgör 10 cm1. Honorna väger omkring 90 gram medan hanarna är lite tyngre och väger cirka 110 gram. Livslängden är ofta 2–3 år men varierar. Den äldsta gerbilen som någonsin funnits hette Sahara och levde 8 år och 4,5 månader, hon bodde i USA och tillhörde Aaron Milstone2. Dagens domestiserade gerbiler förekommer i en mängd olika färger som har avlats fram under den tid som gerbilen funnits i fångenskap.
Gerbiler är snabba och viga. Svansen används till att hålla balansen.
Gerbilen i det vilda
Den mongoliska gerbilen lever i Mongoliets högland, södra Sibirien och norra Kina3. Regionen består huvudsakligen av stäpp och betesmark, där vidsträckta gräsfält sträcker sig så långt som ögat kan se på en höjd av drygt 650 meter över havet4. Klimatet kännetecknas av låg nederbörd och det förekommer stora temperaturskillnader mellan olika tider på året och dygnet4. Gerbiler förekommer även i halvöken och öken samt jordbruksmark3.
Mongoliska gerbiler är sociala djur som lever tillsammans med artfränder i familjegrupper. Familjegruppen är som störst på sommaren när gerbilerna får ungar. Då kan flocken bestå av 2–7 vuxna honor, 1–3 vuxna hanar och ett flertal ungar5. Individerna i flocken hjälps åt på olika vis, såsom att gräva ut tunnelsystem i marken, samla föda och försvara reviret. Tunnelsystemet består vanligtvis av flera gångar som kan bli 5–6 meter långa, och som grävts ut i torr lerjord. Gångarna leder ner till bohålor som under sommartid ligger cirka 45 cm under markytan. Under vintern gräver de sina gångar ännu längre ned för att hålla värmen bättre, då ligger boet ofta på 150 cm djup. Trots kylan går gerbilerna inte i dvala utan är vakna även under vinterhalvåret. För att klara vintern behöver djuren samla ihop stora matförråd. Alla djur i familjekolonin hjälps åt att samla mat som bärs hem till boet. Matförrådet kan väga upp till 20 kg och ska vara djurens näringskälla under hela vintern. Huvudfödan är frön, gröna växtdelar, jordbruksgrödor, frukt och diverse ökenväxter. Under dåliga tider kan gerbilerna migrera så långt som fem mil bara för att hitta platser med mer mat! Djuren reproducerar sig under det varma halvåret och honan föder vanligtvis 2–11 ungar, med snitt på omkring 6 stycken. En relativt stor del av lokalbefolkningen anser att gerbilen är ett skadedjur, men trots detta är arten livskraftig och i dagsläget är den inte hotad i det vilda.3
Gerbiler är aktiva under både dagen och natten3. Man brukar säga att de är vakna i ungefär 4 timmar för att sedan sova i 4 timmar, vilket medför att de är aktiva i kortare perioder under hela dygnet. Alla vilda gerbiler har färgen agouti, det vill säga brun päls med vit mage och svart tippning. Denna pälsfärg har varit fördelaktig eftersom den får djuren att smälta in i omgivningen. Bilden nedan visar en mongolisk gerbil i det vilda.
En vild mongolisk gerbil som sitter på vakt utanför sitt tunnelsystem. ”Mongolian Gerbil” av Alastair Rae (CC BY-SA 2.0).
Gerbilens historia
Armand David var en fransk missionär som under mitten av 1800-talet gjorde tre resor i Kina och samlade in arter av växter och djur som var okända i västvärlden. År 1866 var han på sin första resa i Inre Mongoliet, som är en region i Kina. Då upptäckte han den mongoliska gerbilen och beskrev arten i sin dagbok som ”gula råttor”. Armand sände tillbaka några exemplar till Frankrikes naturhistoriska museum Muséum d’Histoire Naturelle i Paris för identifiering. Året därpå beskrevs den mongoliska gerbilen för första gången vetenskapligt av Alphonse Milne-Edwards, då under namnet Gerbillus unguiculatus. År 1908 flyttades gerbilen till släktet Meriones av Oldfield Thomas.6
År 1935 importerade professor Kasugo, som studerat mongoliska gerbiler i det vilda, 20 par till Japan. Gerbilerna fångades in i Mongoliet vid dalgången till Amurfloden och användes till studier vid Kitasato institute.6
År 1954 var det en forskare vid namn Victor Schwentker som importerade 4 par gerbiler från den japanska stammen till USA för att använda dem vid studier. Schwentker började föda upp gerbiler för att öka djurens antal, och upptäckte då hur sällskapliga gerbilerna var. När antalet djur växte började vissa gerbiler ges bort som husdjur. Därefter dröjde det inte länge förrän gerbiler började säljas i djuraffärer. 1964 importerades de första gerbilerna från USA till Storbritannien. Dessa två populationer av gerbiler (i USA och Storbritannien) har därefter förökat sig och exporterats till många andra länder. I dagsläget är gerbiler populära husdjur i nästan hela världen. Sedan 1960-talet har de funnits som husdjur i Sverige.6
Kartan nedan visar gerbilens utbredning i det vilda3 med vissa historiska markörer, såsom Armand Davids första resa7 och Amurflodens utsträckning.
Karta över gerbilernas ungefärliga utbredning i det vilda. Armand Davids första resa, då han upptäckte gerbilen, är markerad med rött. Amurfloden är markerat med blått, det var där de första gerbilerna fångades in, och det är från dessa djur som våra tama gerbiler härstammar.
Latinskt namn: Meriones unguiculatus
Den mongoliska gerbilen har det latinska namnet Meriones unguiculatus. Släktet Meriones namngavs redan år 1811 av Johann Karl Wilhelm Illiger efter det grekiska ordet μηρος som betyder ”lårben”8. Det är en vanlig missuppfattning att benämningen Meriones skulle komma ifrån den mytologiska grekiska krigaren Meriones, och därför finns det många källor som felaktigt påstår att det latinska namnet skulle betyda ”kloförsedd krigare”9. Detta stämmer inte, vilket du själv kan övertyga dig om på sida 82 i Illigers ursprungsverk. Artnamnet unguiculatus betyder ungefär ”klösa” eller ”kloförsedd”. Med andra ord hänvisar det latinska namnet Meriones unguiculatus till ett kloförsett djur med starka lårben.
Meriones unguiculatus hänvisar till ett kloförsett djur med starka lårben.